nummer ett, jag kan inte annat än att hålla med om att jag aldrig mer kommer se, röra eller tänka på lasermannen. ett definitivt avslutat, bortglömt och förjävligt kapitel i mitt liv. usch.
nummer två, ska man skratta eller gråta åt att sandras nio åriga barnvaktsbarn skaffat flickvän och jag på 18 och ett halvt aldrig kommit i närheten av kärlek? man säger att "den som väntar på något gott"..., men jag vet inte längre. antingen är det bullshit eller så väntar jag på något riktigt delikat, utsökt och fantastiskt. manplatå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar